Riktlinjer för en humanistisk rörelse - en ny politik byggd på gamla sanningar
Utgångspunkter
Världshistorien är en berättelse om strider mellan lärorna med förbiseende av sanningarna. Lärorna bygga foreträdesvis på endera av tingens två sidor och splittra. Sanningarna söka sammansmälta de andliga och materiella verkligheterna och samla.
Hittills ha teorierna och deras praktik huvudsakligen rört sig i pendelsvängningar mellan oförsonade motsatser, såsom idealism och materialism, rationalism och empirism, allt uttryck for solen och jorden i mãnniskans natur. Den idealistiska läran såsom ensam världsförbättrare tar icke tillräcklig hänsyn till den materiella verkligheten och slutar i dimmiga chimärer utan varaktig återverkan på livet, såpbubblor, som glänsa ett ögonblick i solen och försvinna. Den materialistiska läran såsom ensam världsförbättrare beaktar icke tillräckligt den andliga verkligheten och resulterar väsentligen i omflyttningar av maktförhållanden, vilka icke forbättra mänskligheten. Den goda viljan därtill dränkes till sist i blodpölar och blir på det sättet till intet.
Måhända skall Europa nu icke undgå att fullfölja sin ensidigt materialistiska lära och fullkomna sig ytterligare i hunger- och blodsoffer. Det kommer därefter en tid, då mänskligheten trängtar till räddning genom en upplösning av dessa motsatsförhållanden och en innerlig samhörighet mellan de två skilda sidorna i människans natur och i hennes verk. Att redan i dag förbereda denna samlande rörele är en hög uppgift för alla människor.
Andligen äro vi alla bland olika samhällsgrupper, trots individuella graduationer, till intellekt och karaktär samma slags folk. De andliga verkligheterna förena oss. Begreppen "alla" inom en nation och "mänskligheten", mellanfolkligt sett, måste därför bli sociala, politiska begrepp. Materiellt äro vi också till behoven samma slags folk. Om de mänskliga strävandens yttersta mål i och för sig råder knappast någon strid. Detta är grundläggande utgångspunkter.
Det som alltid kommer att särprägla människorna är den naturliga självbevarelsedriften och skillnad i anlag. Det som söndrar människorna är den primitiva själviskheten. Det som skärper motsatserna till det yttersta är den oförtjänta skillnaden i fördelningen av materiella värden och bildningstillfällen, möjliggjord genom samhällsordningens skydd för planlös produktion och konsumtion av materiella och andliga värden. Detta reser klass emot klass.
Program
Utplånandet av dessa nedbrytande missförhållanden kan endast ske genom ekonomiska omdaningar och själarnas kultivering på samma gång - med stöd tillika av en realdemokratisk författning, d.v.s. en ordning, som bygger på sinnelagets demokrati och icke blott formernas.
Dãrvid måste följande ekonomiska, andliga och politiska riktlinjer vara vägledande:
1) Ekonomiska riktlinjer
Jorden och dess rikedomar tillhöra alla, den brukas endast för sina förnuftiga ändamål och fridlyses från de strider, för vilka den nu är den främsta tummelplatsen.
Ett tryggt hem i gemenskap med naturen är varje människas oförytterliga behov och rättighet.
Produktion, varuutbyte och samfärdsel tillföra konsumtionen efter dess behov de bästa varor till minsta tillverkningskostnad. Spelet om oförtjänta vinster omöjliggöres. Slaveriet under kapitalet avlyftes och i stället kommer arbetet för egen och allas räkning. Kreditväsendet bör vara till för att hjälpa medborgarna och icke för att fortjäna på dem.
Individen får sitt och samhället sitt.
Den nuvarande ekonomiska desorganisationen bör med andra ord upphöra att vara en länk i den högsta samhällsordningen.
2) Andliga riktlinjer
Ingen samhällskultur kan resas annat än på individernas kultur. Ingen individuell kultur kan byggas annat än på andliga och materiella faktorer i förening. Ingen andlig frigörelse nås med endast teknisk bildning, utan därtill fordras även själens odling.
Alla ha därför rätt till en fullgod uppfostran och en likvärdig teoretisk-teknisk undervisning. Medborgarnes karaktärsdaning måste bli en grundläggande samhällsangelägenhet och allt omhuldas, som kan främja personlighetens inre utveckling såväl som kroppslig hälsa. Dock är det till sist självverksamheten, som är betydelsefullast, arbetet som adlar mannen. De andliga kartellerna uppstå på enahanda sätt och följa samma lagar som de ekonomiska trusterna. De resa maktställningar åt sig pa våra själar, och därför böra tillfällena därtill förekommas. Den andliga kapitalismen är en fruktansvärd verklighet, likaväl som den ekonomiska och den uppbäres dessutom av alla politiska partier.
Den nuvarande andliga desorganisationen bör med andra ord upphöra att vara en länk i den högsta samhällsordningen.
3) Politiska riktlinjer
Respekten för människans liv måste vara ett axiom, dödsstraffets avskaffande en kulturnödvändighet, människornas avväpning en livsfråga, varje "makt utan ädelmod och mildhet något, som vi ej böra fördraga att se".
Vördnad för andras samveten, hänsyn för andras förutsättningar, miljön, strävan att tyda andras handlingar till det bästa, ridderlighet i tänke- och umgängessättet, skydd för det svaga och förbisedda, för minoritetssiffrorna mot majoritetstalen, saken före personer och partier, realdemokrati före formaldemokrati.
Ingen individ, inget kotteri, ingen klass, ingen nation har någon kompetens eller befogenhet att självtaget härska över en annan. Herraväldet över sig sjãlv, känslan av egna förpliktelser är den enda regim, som leder till verklig demokrati.
Alla böra beredas tillfälle att göra gällande sin goda förmåga, och ingen tillå-tas en maktutövning, varigenom man ruinerar både sin egen och andras förmåga.
Målet är att bli en enda broderlig mänsklighet utan klassskillnader.
Den nuvarande desorganisationen i författningen bör med andra ord upphöra att vara en länk i den högsta samhällsordningen.
Taktik
Vägen till friheten ligger i det meniga folkets, medborgarnes, massornas, egen personliga frigörelse från träldom under lärorna och partierna. Partierna äro en spegelbild av det nuvarande systemet. De företräda en eller få sidor av verkligheten och livet. De bygga på läror, sällan på sanningar. Ett sådant ensidigt partitagande uppammar självtillräcklighet, förkväver självansvaret, censurerar befruktande meningar och alstrar sterilitet. Detta allt befordrar uppkomsten av å ena sidan en okritisk troende, ledd massa och å andra sidan ett nytt övervälde, än ärligt fanatiskt, än oärligt demagogiskt och än resignerat konservativt. Överallt vid skiljovägarna möta oss auktoritetskrävande vägvisare till lärornas och partiernas fållor. Dylik ensidig och otillräcklig undervisning betyder allt för ofta uppfordran till underkastelse under något, som det endast är ett fåtal förbehållet att kunna förstå.
Människorna måste dock någon gång få tillstånd att gå till sig själva och skapa sin egen lättfattliga filosofi. Där skola de upptäcka en värld av hårda erfarenheter och mitt ibland dem ett eget outsläckligt rättsmedvetande, en enhet i mångfalden. Vi måste alla bli människor. Det ekonomiska vanstyret nedbryter kroppsligen. Det materialistiska enväldet i dogmerna och den gamla partipolitiken ruinerar själsligen. Folket - det vill säga vi alla - bör tillåtas att bli upplyst och suveränt, beredas möjligheter att kunna börja med sig självt och behärska sig självt. Det måste, sålunda rustat, såsom individer och genom sina organisationer träda fram och omedelbart inverka på utvecklingen i världen.
Den ovan antydda ide- och realpolitiken vill praktiska resultat i stort och smått. Vägarne måste vara många, de kunna än gå fram breda och utstakade, än tagas tusenden efter lägenheterna, dock alltid med utsikt mot målen och känning med ovan betonade grundsatser för taktiken. Dessa vägledningar få således icke, såsom i parti-politiken, vara krav, som vi lägga på andra, utan måste bliva rättesnören, som vi trots den mänskliga naturens brister försöka småningom tillämpa på oss själva i vår egen politik.
Saken själv och den anda, i vilken den verkar, äro drivande, befruktande krafter som intet annat. Sakligt arbete, upplysning och hänförelse äro taktik, mera nyskapade än agitation, vädjan till primitiva instinkter och desperation.
Genom att sålunda gå fram mot bestämda, begripliga mänskliga mål i stället för oklara utsikter, genom att fritt söka känningar med sanningar i stället för att träla under läror, genom att söka samla människorna med med välvilja i stället för att driva dem bort ifrån varandra med ovilja, - genom att kanske rent av skatta något mera åt kärlek och något mindre åt hat, bör även över det samhälleliga arbetet kunna komma en anda, mäktig att samla allmänna opinionen om höga mål.
I den mån människor kunna fritt enas om ett sådant åskådningssätt höjes det politiska och sociala livet från ett ruinerande partigräl med våldet som yttersta argument till en kulturrörelse, som blir produktiv och i tillfälle att uträtta något av beståndande värde. En ny anda ensam kan åstadkomma vad måttfulla lagar väl kunna befrämja men aldrig skapa.
Humanismen i sin ovan angivna vida betydelse är icke något fristående. Den vill växa fram ur det närvarande sådant detta framgått ur de två senaste huvudströmningarna, liberalismen och socialismen. Dess program, såsom det numera uttryckligen avfattats även i de svenska socialistiska partiernas författningar, är att avskaffa fattigdomen, bereda ekonomisk och andlig frihet för alla och jämna vägarna för alla till bröd, frihet och självansvar.
Det gäller emellertid, i all synnerhet i dessa brytningstider, att föra detta program ut i livet, att vidga begreppet fattigdom till att omfatta icke blott den materiella utan även den andliga nöden. Även den så kallade statsmakten, som dock så väsentligt ingriper i våra öden, bör väl någon gång förnimma, att dess uppgift även kräver direkt omvårdnad om livets högsta värden.
Man plägar säga att de andliga verkligheternas framförande på detta sätt såsom en politisk faktor vid sidan av de materiella är den ensammes väg. Nu bör den emellertid omsider i alla länder bli mångas och med tiden de mångas. Detta måste för övrigt ske någon gång, därför att naturens ordning fordrar det, därför att detta är livets mening.
I enlighet väsentligen med dessa riktlinjer, rätt förstådda och ej partipolitiskt miss-tydda, inbjuda vi härmed likasinnade, oavsett samhörighet med det ena eller andra av de nuvarande partierna:
Att deltaga i en rörelse bland alla människor med följande oåterkalleliga och ständigt vägledande mål:
Att genom ekonomiska omdaningar och själarnas kultivering på samma gång - med stöd tillika av en realdemokratisk sahällsordning - förvandla alla människor till en enda broderlig mänsklighet utan klasskillnader.
Detta manifest utgavs av Förbundet för humanistisk politik i januari 1919 underskrivet av 143 personer. Den mest ledande personligheten bakom manifestet var Carl Lindhagen.
Aggarpsvägen 71, 266 94 Munka Ljungby